Som vanligt är jag oense med kritikerna. Enligt Erik Löfvendahl på SvD står Åsa Larssons bok "stadigt på de viktigaste tre benen: stilen, människokunskapen och intrigen". Jag gillar Åsas miljöbeskrivningar och huvudintrigen är ganska spännande. Det som helt förstör är det övernaturliga inslaget. Det blir fånigt. Det är dock bra att dessa är skrivna i jag-form - till skillnad från resten av berättelsen - vilket gör det lätt att hoppa över dessa partier utan att missa väsentliga delar av handlingen.
Nej, Till dess din vrede upphör gick inte hem hos mig!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar