tisdag 24 februari 2009

Det lömska nätet av Helene Tursten

"Det lömska nätet" är den åttonde boken med kriminalinspektör Irene Huss i huvudrollen. En byggfirma upptäcker ett lik när de håller på att riva en nedbrunnen gammal kåk. Det visar sig vara Mats Persson som spårlöst försvann en novemberkväll 1983. Samtidigt som cold case-avdelningen, med Irene Huss gamla chef Sven Andersson i spetsen, tar sig an fallet, råder stor arbetsbelastning på våldsroteln. En kille som de döper till "mr Groomer" har på kort tid dödat två tonårsflickor, och de arbetar förtvivlat för att förhindra att han ska hinna skörda fler offer innan de har honom fast.

Boken är läsvärd om än inte lika spännande som t.ex. "Tatuerad torso", "Glasdjävulen" och "Den krossade tanghästen"

Den sistnämnda är för övrigt Helene Turstens första bok i serien om Irene Huss. I en intervju i tidningen DAST berättar hon att hon ville göra ett så trovärdigt porträtt som möjligt av en kvinnlig polis som kämpar mot den manliga hierarkin på en polisstation. Enligt Tursten kan de oregelbundna arbetstiderna skapa problem för en kvinna i chefsposition. Ännu svårare blir det om kvinnan dessutom är gift och har barn, då krävs det att partnern kan ställa upp, vilket Irene Huss man Krister gör.

Irene Huss utövar kampsport: en egenskap Tursten har "lånat" från sin man som tränade sådant när han jobbade som polis i Göteborg. Tursten nämner också att det faktiskt finns en kvinnlig polis som har svart bälte i Sverige.

Tursten nämner att hon är ordblind vilket hon kompenserar med ett fotografiskt minne. Det var något hon hade stor nytta av när hon gick i skolan: hon memorerade allt hon hade lärt sig. Blev hon dock det minsta tveksam var det kört, säger hon. Det är inte bara dyslexin, ett funktionshinder som enligt Tursten är vanligt bland författare, som har drabbat henne. Hon lider även av en sjukdom som heter Primärt Sjögrens syndrom. När sjukdomen slog till mot händer och leder kunde hon inte längre arbeta som tandläkare. Enligt Tursten var det patientföreningen med 900 medlemmar som fick henne att börja skriva. Hon säger att hon alltid skriver två timmar om dagen, och att allt finns i huvudet. Hon skriver aldrig några lappar för att komma ihåg detaljer i intrigen: hon ser istället alla scener framför sig och hon hör alla repliker. Hon behöver aldrig sitta framför en tom skärm och fundera.

Scenen i boken "Den krossade tanghästen" där ett par MC-killar ställer sig och urinerar på Irene Huss är också taget ur verkligheten. När familjens hund var valp kom en stor labrador och lyfte på benet och kissade på honom, säger Irene.

Källa: www.dast.nu

fredag 20 februari 2009

Blunddockan av Jeffery Deaver

När jag äntligen hade fått "Blunddockan" av Jeffery Deaver i min hand började jag med intresse att läsa baksidetexten. Redan där började jag misstänka att jag skulle bli besviken. Där står bl.a. "I Blunddockan introduceras förhörsledaren Kathryn Dance. Hon gästspelade som konsult åt självaste Lincoln Rhyme i Tid att dö men här har hon huvudrollen."

Såväl Lincoln Rhyme som hans flickvän/partner Amelia Sachs lyser med sin frånvaro, och de är ju de som jag har "lärt känna" som jag vill läsa om, inte någon expert på förhör och kinesik (kroppsspråk). Dessutom känner jag inte alls igen Deavers språk: det finns en hel uppsjö av beskrivande pauser och irriterande paranteser som gör att flytet i läsningen och spänningen i intrigen går helt förlorade.

Jag slutade läsa efter ca 8 kapitel och jag har bara en sak att säga: fy vilken besvikelse!

måndag 16 februari 2009

Jungfrudansen av Stephen Booth

Normalt sett tycker jag om böcker som har ett högt tempo och en intrig som riktigt griper tag i en. Stephen Booth har den unika förmågan att göra en relativt medioker intrig riktigt spännande. I jungfrudansen hittar Mark Roper - en parkvakt - Jenny Westons lik vid stensättningen "De nio jungfruarna". Mordet sätts ganska snabbt samman med ett överfall på en kvinna i samma område några veckor tidigare. Nu gäller det för Ben Cooper och Diane Fry att försöka få kvinnan att minnas innan fler offer kommer att falla för mördarens kniv. För att kunna lösa detta måste de lämna sin personliga vendetta åt sidan. Ju längre utredningen framskrider, desto fler frågor dyker upp. Mot slutet tar intrigen en oväntad vändning.

Det som gör Stephen Booth så speciell är hans beskrivningar av såväl miljö som karaktärer. De är så detaljerat beskrivna att det känns som att man själv förflyttas rakt in i boken och får äran att vara med på nära håll.

Det finns dock ett minus: översättningen är lite undermålig på vissa ställen och den skulle utan vidare ha vunnit på en ordentlig korrekturläsning. Den ibland undermåliga meningsuppbyggnaden, syftningsfelen och en del andra fatala språkliga misstag gör att boken är svårläst på vissa ställen. Detta har dock inte avskräckt mig: jag kommer definitivt att läsa fler böcker av denna författare.

Stephen Booths hemsida kan man läsa första kapitlet ur "Dancing with the Virgins" som är bokens originaltitel.



onsdag 4 februari 2009

Tidningen Vi

I tidningen Vi finns det en sida som heter SPRÅKSAMT som jag finner oerhört intressant och rolig. Överskriften till sidan i Nr 1 Januari 2009 heter "VISST ÄR ELLER HUR, SAMMA SOM VISST, ELLER HUR? Det är inte fullt så kryptiskt som det kanske låter. Enligt Ingemar Unge (artikelförfattaren) räknas Eller hur idag som en synonym till javisst och just det. Inget konstigt med det egentligen. I dagens Sverige är det inte ovanligt att man besvarar ett konstaterade med "eller hur". I texten står följande exempel: "Fy tusan vad det regnar!" "Ja, eller hur". Jag har upptäckt att man bara kan säga eller hur i det här sammanhanget till människor som har svenska som modersmål, alternativt till de som har bott många år i Sverige. Jag har flera arbetskamrater som kommer från andra länder i Europa och de tittar på mig som om jag vore ett UFO när jag säger eller hur efter att de har gjort ett konstaterande av något slag.

Eller hur kan också uttrycka ironi eller rentav sarkasm. Ingemar Unge skriver att svaret och är än mer ironiskt:
- Igår fick jag Nobelpriset i litteratur.
- Och?

Enligt Unge ligger man pyrt till hos den typen. Någon tonårsförälder som känner igen sig?

Vidare så får läsarna skicka in ord och uttryck som de tycker att man kan slänga på sophögen. Frasen som har retat många, inklusive mig själv, är följande: "Zlatan tar straffen". Jag håller helt och hållet med att det är Zlatan (eller någon annan för den delen) som lägger den och att det är målvakten som tar den! Eller hur?