Brott är nog den märkligaste bok som jag har läst. Eller rättare sagt, börjat att läsa. Jag tog mig bara igenom något enstaka kapitel innan jag kände att det här är definivt ingen bok för mig. Besvikelsen var stor eftersom jag har läst några böcker av henne som har varit riktigt riktigt bra.
Nåväl, nu har jag påbörjat Nyckeln till ljuset och efter en trevande inledning verkar den riktigt lovande!
Det här var nog den bok som jag tyckte sämst om av de som jag har läst. Största anledningen till det beror förmodligen på att det är väldigt mycket snack om gud hit och dit och det gör mig genast lite anti. Trots det så har Camilla Läckberg förmågan att skriva så att man hela tiden manas att läsa en sida till och en sida till och innan man vet ordet av så är boken slut.
Kan tyckas som en motsägelsefull analys men så är det väl här i livet. Det finns alltid två sidor av samma mynt!
För en tid sedan läste jag för första gången en bok av en dansk författare. Kritikerna jämförde henne bland annat med Anne Holt och det är nog därför som boken följde med mig hem. Jag är annars lite skeptsik mot "nya författare". Varför vet jag egentligen inte men oftast läser jag författare som jag har hört andra prata om eller som jag har läst en recension av.
Självrisk handlar i alla fall om journalisten Dicte Svendsen vars dotter hittar ett lik bara en liten bit från deras hem. Mordet är ovanligt brutalt och Dicte gör allt för att hjälpa polisen i sitt arbete med att fånga mördaren. Hennes bevakning av mordet gör att jakten ganska snart blir både personlig och farlig. Helt klart en läsvärd bok!
Boken är för övrigt en fristående fortsättning på Dolda fel och brister som jag naturligtvis inte har läst eftersom jag min vana trogen aldrig börjar läsa böckerna i rätt ordning :-)
Det här är första gången jag läser en bok av Nora Roberts under psydonymen J.D Robb. Det är alltigenom en annorlunda bok och ganska långt ifrån böcker som hon tidigare har skrivit. Enligt min kännedom i alla fall.
Det är något av en science fiction men ändå inte. Jag är normalt en stor motståndare till den typen av litteratur men hennes skildring av den senare delen 2000-talet är inte helt uppåt väggarna. (Som exempel kan nämnas att en av huvudpersonerna är född 2023).
Såväl data- som biltekniken har tagit ett rejält kliv framåt och med tanke på hur snabbt dagens teknik går framåt redan idag så är det inte helt omöjligt att verkligheten kommer att se ut så om några år.
Naturligtvis innehåller boken även mord, romantik och spänning. Precis som en Nora Robets roman skall göra.
Läs den!
Jag har på nytt läst en bok skriven av P.D James. Hon har återigen lyckats med en tät intrig och en spännande historia. Men för ovanlighetens skull så tycker jag att hon har ägnat sig på tok för mycket åt miljöbeskrivningar. Det kan visserligen förklaras med att det är många personer som har fått ett stort utrymme i den här romanen, men trots det så tynger de ner och sinkar historien. Den är dock klart läsvärd och ju mer jag läser av henne desto mer skulle jag önska att hennes böcker återigen kunde skildras med Roy Marsden som Adam Dalgliesh. Det är väl otroligt länge sedan dessa visades, eller hur?
Nu kommer säkert någon att påpeka "Men du tycker ju inte om filmer som är baserade på böcker" men faktum är att det finns några undantag från den regeln.
Serierna om Kommisarie Lynley hör till en av dom. Även om jag blev lite snopen första gången jag såg ett avsnitt eftersom varken han eller Barbara Havers såg ut som jag hade förväntat mig. Ej heller bilen var riktigt densamma men vad gör det när serierna ändå är välgjorda med en spännande intrig.
Hon som spelar Barbara Havers var för övrigt med i det första avsnittet av Rebus som gick för två veckor sedan. Då spelade hon inte polis och det är kul att se att skådespelarna inte fastnar i ett och samma fack.
För övrigt är det Löftet om en lögn skriven av Howard Roughan som står på tur i bokhyllan. Det är första gången som jag kommer att stifta bekantskapen med honom och texten på framsidan låter lovande: "En knockout-thriller med en av de mest spännande rättegångsskildringar jag läst" - James Patterson
Man får förmoda att Mr Patterson inte har läst Stieg Larssons tredje bok för den rättegången var något alldeles extra. Jag njöt i fulla drag och jag log i mjugg allt eftersom den fortskred. Snacka om skrivarkonst!
Efter att ha läst fyren som är skriven av P.D James kan jag lugnt konstatera att hon är en deckardrottning av rang. Jag har läst ett otal av hennes böcker och jag blir alltid lika förundrad över hur hon kan trollbinda sina läsare.
Trots att det tar ganska lång tid innan det verkligen händer någonting i fyren så gör hon redan från början klart att något kommer att hända och hon ger till och med en vink om vad. Men det gör liksom ingenting eftersom spänningen och personbeskrivningarna byggs upp undan för undan, vilket gör att man, ibland utan att ens vara medveten om det tror jag, hela tiden vänder blad bara för att man desperat måste få veta hur det hela kommer att sluta. Imponerande!
Igår kväll satte jag mig ner för att se en serie om fyra delar. Serien hette Tyst vittne och handlar om tre patologer som hjälper polisen att lösa mordgåtor. Trots att avsnittet varade i över två timmar så blev det aldrig långtråkigt då tempot är högt från början till slut.
Jag är barnsligt förtust i engelska deckarserier, enligt mig slår de, de amerikanska med hästlängder. Vad det beror på vet jag inte. Mina favoritförfattere kommer också antingen från England, Skottland eller Irland. Engelsmännen har "det" helt enkelt!
Ikväll är det Rebus. Även om det är en skotsk deckare så är den klart sevärd den med. Eftersom Morden i Midsomer utgick i veckan på grund av DN-galan i friidrott så innebär det att nästa vecka finns det inte mindre än tre deckare som i alla fall jag skall njuta av: Morden i Midsomer på tisdag, Tyst vittne på fredag och Rebus på lördag. Härligt!
Denise Mina har skrivit fem böcker om Paddy Meehan varav två av dessa är översatta till svenska. Jag hoppas att de övriga tre också kommer att komma på svenska i annat fall skall jag försöka få tag på böckerna i originalspråket. Paddy Meehan är en person som är lätt att tycka om. Hon är ensam familjeförsörjare och hon kämpar ständigt med sin vikt. För att hävda sig som journalist och tar ibland till ojusta metoder för att nå dit hon vill.
Boken jag läser nu heter Det heligaste och består endast av dagboksanteckningar från en autentisk händelse. För att uttrycka det milt är den annorlunda. Ingen större spänning att tala om men trots det vill man veta hur det hela slutar.
Efter att jag har läst ut den här boken så står P.D James Fyren på tur. Det är för övrigt den sista boken jag har hemma och med tanke på att det är fredag idag så måste jag ta mig en tur till biblioteket idag.
Nu kan jag lägga ytterligare en roman av Sara Paretsky till handlingarna. Boken heter Smygande gift och är liksom de övriga böckerna klart läsvärd.
Parallellt med den boken har jag även läst (läs:bläddrat) The Life of Pi skriven av Yann Martel. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget befattade mig med boken är på grund av att jag håller på att läsa in gymnasiekompetensen i Eng B. Det är den klart sämsta bok jag någonsin har läst och hur han kan ha fått pris för den är för mig en gåta. Usch!
Det här är den första boken som jag har läst av den här författaren. Kritikerna är alldeles lyriska och Reginald Hill blev nominerad till bästa kriminalroman i England med den här boken. Riktigt så lyrisk är inte jag. Översättaren (Carl G Liungman) inleder boken med att ge förklaringar till varför han har valt att översätta saker på ett visst sätt och varför han har undlåtit att översätta andra. Ovanstående är helt okej men vad som gör den här boken lite "besvärlig" att läsa är att översättaren har översatt en engelsk dialekt till motsvarande svensk dialekt, får man förmoda i alla fall. Ex: "Vi fick den dalbo i nätet", sade Den Tjocke plötsligt. "Ja gilla det aldri, för det stämde inte redit, men vi tog in han efter att den andra tösen hade försvunnit. Men de va inget å göra, vi fick låta han gå. Så försvann Mary Wulfstan å faren hennes blev galen". Jag vet att översättaren måste översätta på ett sådant sätt att översättningen INTE avviker från originalet men ibland undrar jag om det inte vore idé att frångå den regeln!?, eller det kanske bara är jag som är överkänslig?
Boken handlar om några småflickor som bara går upp i rök och polisen lyckas inte att lösa fallet och Andy Dalziel (Den Tjocke) räknade det till hans största misslyckande. 15 år senare upprepas historien och Andy Dalziels (Den Tjocke) är fast besluten att förövaren inte ska komma undan den här gången.
Det här är långt ifrån den bästa bok jag har läst men på något lustigt sätt har den ändå en viss dragningskraft.
Jag har nyligen läst ännu en bok skriven av Sara Paretsky. Boken heter Brännsår och är helt klart en läsvärd thriller.
Ju mer jag läser om huvudpersonen V.I Warshawski (Vic) desto mer tycker jag om henne. I vissa fall kommer jag på mig med att fnittra vilket ofta inträffar när jag känner igen mig själv i henne. Inte för att jag på långa vägar är lika burdus i min framtoning gentemot auktoriteter men snarare hur hon är när hon är ensam i sin lägenhet eller sitter i sin bil.
Av alla böcker som jag hittills har läst av Sara Paretsky är Brännsår den bästa. Den har fart, spänning och ganska mycket självdistans och sådant gillar jag!
Inlägg
Alla kommentarer
