Det här är den första boken som jag har läst av den här författaren. Kritikerna är alldeles lyriska och Reginald Hill blev nominerad till bästa kriminalroman i England med den här boken. Riktigt så lyrisk är inte jag. Översättaren (Carl G Liungman) inleder boken med att ge förklaringar till varför han har valt att översätta saker på ett visst sätt och varför han har undlåtit att översätta andra. Ovanstående är helt okej men vad som gör den här boken lite "besvärlig" att läsa är att översättaren har översatt en engelsk dialekt till motsvarande svensk dialekt, får man förmoda i alla fall. Ex: "Vi fick den dalbo i nätet", sade Den Tjocke plötsligt. "Ja gilla det aldri, för det stämde inte redit, men vi tog in han efter att den andra tösen hade försvunnit. Men de va inget å göra, vi fick låta han gå. Så försvann Mary Wulfstan å faren hennes blev galen". Jag vet att översättaren måste översätta på ett sådant sätt att översättningen INTE avviker från originalet men ibland undrar jag om det inte vore idé att frångå den regeln!?, eller det kanske bara är jag som är överkänslig?
Boken handlar om några småflickor som bara går upp i rök och polisen lyckas inte att lösa fallet och Andy Dalziel (Den Tjocke) räknade det till hans största misslyckande. 15 år senare upprepas historien och Andy Dalziels (Den Tjocke) är fast besluten att förövaren inte ska komma undan den här gången.
Det här är långt ifrån den bästa bok jag har läst men på något lustigt sätt har den ändå en viss dragningskraft.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar